Tappade balansen i söndags och när jag tog emot mig med vänster hand så knäcktes det till och sedan dess har jag haft ordentligt ont i handleden och ut i tummen. Nu har det gått 2,5 dygn och de är fortfarande ont så bara hoppas att de inte är nått alvarligt men tror mer det är en ordentlig stukning så bara hoppas de ger med sig snart.

Försöker hålla i hop, försöker vara stark.

Men inom mig spränger känslorna 

ögonen tåras och det känns som hela bröstkorgen ska sprängas.

Men jag är tyst och ler.

Vill inte att du ska se, vill inte du ska förstå 

hur illa jag verkligen mår. Här o nu vill jag finnas för dig

vara ett stöd och ge dig hopp om en bättre morgondag.

Här o nu vill jag ge dig det du behöver. För att jag älskar dig,

för att du är den som betyder mest för mig. Utan dig vore jag inte

och ändå står jag här nu och känner mig så tom. Vad ska jag kunna ge dig

när jag inget har, hur ska jag kunna trösta när jag mina egna tårar rinner.

Hur ska jag kunna ge hopp när allt jag känner är hopplöshet.

Jag är ingen, har inget och kan inget förändra, det enda jag kan är 

att erbjuda dig min hand och  min vänskap.

 som ett lermonster

allt jag ser på blir sunkit 

allt jag vidrör nersölat med lera och smuts.

Jag är en varelse du inte ens vill ta i med tång.

Redan klockan 10.30 på förmiddagen åkte kontaktpersonen och jag ner till båthamnen och fiskade. Vi ställde oss på den stora bryggan som går ut en bit från stranden alldeles vid stegen som går ner till vattnet satte jag mig då jag tidigare har fått mycket fisk just vid den stegen. Man hade sagt att det skulle bli en regnig eftermiddag Så vi ville komma iväg hyfsat tidigt, jag hade klätt mig i en orange  kort klänning med smala axelband och ett par cykelbyxor. Eftersom det blåste mycket jag kändes inte solen så stark utan för första gången på länge var det riktigt skönt sitta ute. Fiskarna varpå hugget och så fort jag stoppar ner metspöt i vattnet så hög de kolla upp en som var med hjälpte mig att kroka av fisken och under tiden tog jag hand om hennes metspö. När hon kom tillbaka med mitt metspö hade jag redan på henne och så fortsatte det under ett par tre timmar tyvärr kom det väldigt mycket bil och vi var till slut fånga avslutat fisket. Viktor upp till kiosken och köpte oss en glass Sundbyholms klassen innehåll tre kulor glass Jag valde päron blåbär och choklad samt att det var mjukglass med kolasås uppe på. Glassen smälter dock väldigt fort och randigt överallt trots att jag försökte äta så fort jag kunde. Vi beslutade oss för att åka och handla mat på Spicy Hot och ta med hem, på vägen hem åkte du via sjukhuset och när vi kom till viadukten där järnvägen passerar på bron ovanför vägen fick jag se en äldre man med vitt hår stå på spåret att hänga ut över räcket. Tänkte Han hoppa eller planerade han att lägga sig på spåret, När kommer nästa tåg? Jag ser fyra fem barn i yngre ålder stå nedanför bron samt en utländsk kvinna.  jag kommenterade jag sett för kontaktpersonen som funderar på om vi behöver ringa polisen vilket jag tycker låter som en bra idé då är jag inte själv känner att jag klarar av att ringa  tackar jag ja tillhennes erbjudande om att hon skulle ringa Hon säger att hon ska ringa 114 14 men jag föreslår att hon ska ringa 112. Hon tycker dock att det är 14 14 Men när hon står där inte får något svar frågade hon åter om och kanske ändå borde ringa 112 och jag säger att jag tycker det är så Detta är ju det pågående  brott/trauma. 112 blir den kopplad till  rätt polisstation och därför de vet att de redan fått in anmälan om mannen. Jag beslutar mig för att ta en sväng till affären och handla innan jag går upp på vägen  passerar jag åter bron inom synhåll och se då att mannen redan är borta.  trots att det inte var någon jag kände och trots att jag ändå inte var direkt inblandade i  händelsen så kändes det mycket obehagligt och den händelse jag burit med mig under dagen.    

  Känner mig alldeles yr av alla känslor som snurrar i huvudet.

Tänk på småsaker egentligen Kanske betyda väldigt mycket. Häromdagen var jag ute på stan tillsammans med min kontaktperson hade varit och sett på bio och sett Mamma Mia en mycket trevlig film även om jag återigen blev kränkt av personalen på biografen. Bara för att man är storvuxen och sitter i rullstol betyder inte att man inte är kompetent. Varje gång jag kommer till bion informerar om man att hissen bara tar 220 kg, 220 kg för mig inte bara det är gott och väl mer än tillräckligt  själva verket skulle personalen mer än väl kunna åka med mig i hissen men detta är ju inte aktuellt dåligt bara en för själva rullstolen tomt trots att jag talar om att det inte är några problem och att min kontaktperson intyg om att vikten inte överhuvudtaget att vara problem så återupprepa dom oron för att vikten inte ska räcka om och om igen vilket blir väldigt utsatt läge för mig som redan känner mig uttittad.  jag som lever med ångest är redan från början i utsatt läge att du behöver inför övriga besökare upprepade gånger försvara min rätt till att åka hissen med rullstolen blir väldigt kränkande. Att man inte har tagit bort sätena och gjort en ordentlig rullstolsplats är också ett väldigt jobbig situation eftersom Detta innebär att min rullstol kommer att stå i vägen att tränga in den som sitter bredvid Jag kommer även skymma för personerna som sitter på vardera sidan om mig. Efter sätet även var placerat precis vid ingången så tänkte jag för hela  entrén  vilket gjorde att övriga besökare var tvungna att klämma sig förbi trots att jag försökte komma åt sidan så mycket kunder. Men trots att den som sagt var en väldigt jobbig situation kände jag mig ändå glad efteråt att ha haft en trevligt biobesök då det inte är lätt att komma ut och får känna sig normal och levande när man lider av  ångest och posttraumatisk stress. Efter biobesöket gick vi ner på stan, det var festival i stan.  Eftersom jag har svårt för miljö med mycket folk och jag redan var slut körd efter händelsen med personalen på bio var ångest en stor och jag kände mig väldigt instabil. Det var då den lilla saken hände som för mig var mycket mycket stor där mitt bland alla människor träffade min läkare och som också är ett stort stöd och trots att hon hade semester så stannade upp och såg mig Hon hörde sig för hur jag mådde och gav mig en stor kram och tala om att hon var glad att se mig ute bland alla dessa människor. Den där kramen det var det lilla som var det enormt stora för mig det var en kram inte bara en hälsning kram utan en kram som sa att hon verkligen brydde sig att hon verkligen var glad att se mig. Den kramen har jag burit med mig hela denna veckan och känner mig så otroligt tacksam för att jag har fått den. Så du som vet med dig att du har en vän som har det lite tufft och som du kanske inte hört av dig till på länge Kom ihåg att en liten liten handling från dig ett telefonsamtal eller en kram när de möter dem kan betyda så otroligt mycket.